Nyare: 19 jun 21:32Jag kommer undvika att djupdyka i frågor som ”vad är sanning?” och istället fokusera på det första steget, vad är det som händer när jag talar sanning?
Det är ett reflekterande, inte en lektion för någon.
Det är ett reflekterande, inte en lektion för någon.
Stegen är svåra att förklara och konkretisera, speciellt om jag ska försöka återge dem i berättelser. Därför förklarar jag det utifrån det motsatta hållet, osanning. När jag lever i lögner och osanningar vet jag innerst inne att det skaver någonstans. Att fösa minnena av själva lögnen och handlingen som föranledde lögnen går en stund, men den pyr där under som en glöd. Den är latent, det räcker med en liten mängd lättantändlig gas för att allt ska braka loss. Därför är jag på min vakt och ser till att jag bygger mitt liv runt den här lögnen, eller dessa lögner, som formar mitt liv till någonting jag egentligen inte vill.
Vill jag ha på mig en mask? Nej, absolut inte. Jag är skapad precis som alla andra, med ett naturligt ansikte och en naturlig kropp, ett intellekt, ett förstånd och en själ. Oskyldig i grunden, men en fasad uppbyggd framför detta för att jag skäms. Jag skäms för att vara jag, men varför? Hur har det gått så långt? Jag skäms över mina tänder, näsa och huvudform. Över hur jag låter när jag pratar, hur jag sitter och hur jag går. Jag skapar därför en lögn för att dölja den som jag egentligen är. Jag gör det för att jag tror att jag inte kan bli älskad om jag inte är så som de andra, de som har något. De som har det utseendet alla andra vill åt. De fysiska tingen som ändå kommer att ruttna bort, tyna bort och försvinna. Till och med guldet kommer att försvinna, allt kommer försvinna och ändå är jag kvar i tankarna om dessa ägor.
När jag talar sanning, vad händer då? Jag bryter denna besatthet och börjar successivt se allt omkring mig så som det är. Grannen som han är, stenen som den är, jobbet som det är och så vidare. Hur? Jag talar sanning om mig själv, jag inventerar mig själv först, för att se status på var jag är och vad jag har fyllt mig med för beteenden, känslor, sjukdomar och smärtor. På alla plan. Jag arbetar med dem, känner på dem, ser dem för vad de är, att de är där överhuvudtaget, och att i denna insyn välja ifall det ska bort eller inte. Det här tar lång tid, för mig tar det väldigt lång tid. I denna resa blir det som att jag förstår hur man går igenom någonting svårt. Jag släpper vanor och mönster som jag varit i länge, som skadat mig, och det gör ont att slita mig ifrån dem. Smärta, ilska, sorg, glädje och alla andra känslotillstånd upplever jag nu mer direkt och förstår att de är tillfälliga. De är varken bra eller dåliga, utan de bara är. De kommer, och de går. Precis som molnen.
När jag därför börjar med att tala sanning, börjar jag leva i sanning och ser också min omgivning i sanning. Precis så som det är. Utan bortförklaringar, floskler, anklagelser eller dömanden. När jag nu ser en annan människa som visar känslor, kan jag ha en bättre förståelse för denne människa och inse att deras känsla just nu, är ett moln som kommer och som går.
När jag därför börjar med att tala sanning, börjar jag leva i sanning och ser också min omgivning i sanning. Precis så som det är. Utan bortförklaringar, floskler, anklagelser eller dömanden. När jag nu ser en annan människa som visar känslor, kan jag ha en bättre förståelse för denne människa och inse att deras känsla just nu, är ett moln som kommer och som går.